Feminism eller jämställdism?
Feminismen är oerhört viktig i en demokratisk strävan efter att alla människor oavsett kön ska behandlas lika och ha samma rättigheter och förutsättningar. Men finns det baksidor? Är det i så fall accepterat att diskutera dessa?
I alla länder finns det “heliga kor” i form av ämnen som är mindre accepterade att ha ett kritiskt perspektiv på. Jag menar att i Sverige är feminismen ett sådant ämne och jag menar också att den hållningen inte främjar dess utveckling i en positiv riktning.
Feminismen ska, som jag har tolkat det, sträva efter ett jämställt samhälle för båda könen samt belysa och bekämpa patriarkala mönster som är ett hinder för detta.
Jag tror att det är få som inte skriver under på det har målet. Problemet uppstår när “patriarkala mönster” blir förklaringen på alla typer av samhällsproblem, och än värre, den enda förklaringen. Feminismen bör, tycker jag, vara en av flera modeller för problemställning och ständigt vara beredd på kritik och ifrågasättande, som vilken annan förklaringsmodell som helst.
Sverige skiljer sig från resten av världen genom att ha ett parti som har ett feministiskt perspektiv på många samhällsproblem.
Vari ligger då kritiken? Till att börja med just i detta att man tar sin egna teori om mannens förtryck av kvinnan som intäkt för att andra perspektiv är ett bevis på just detta.
Feminismen riskerar att, istället för att bli en jämställdism, bli en fråga om jämställdhet på enbart kvinnans villkor. Detta stänger ute halva befolkningen i ett viktigt arbete för jämställdhet för alla. Det riskerar också att i förväg måla upp kvinnan som offer och mannen som förövare, vilket gör att man missar andra perspektiv och möjliga förklaringar.
Jag menar att det går att se på alla problem ur olika perspektiv, vilket ger olika förklaringar och därmed olika förslag på lösningar.
Låt oss titta på några exempel:
Mamman tar ut de flesta föräldrardagarna för att pappan inte tar ansvar för barnen och för att män har högre lön.
Alldeles för få män döms för övergrepp på kvinnor.
Min chef behandlar mig illa bara för att jag är kvinna och ger mig inte den positionen jag förtjänar.
Genom att släppa perspektivet att kvinnan alltid är ett offer skulle man kunna vidga perspektivet enligt följande möjliga förklaringar:
Mamman vill vara hemma med sina barn och pappan låter henne vara det, trots att han egentligen hellre skulle vara hemma.
Flera polisanmälningarna är brickor i ett spel i samband med vårdnadstvister. När både kvinnans och mannens perspektiv belyses i en rättsprocess framkommer det att det handlar om osunda förhållande där kvinnan inte alltid är en ängel/offer och inget övergrepp i juridisk mening kunnats bevisas.
Det är hård konkurrens om de här tjänsterna så jag måste antingen anstränga mig mer eller fundera över hur jag fungerar på arbetsplatsen.
De olika påståendena behöver inte vara mer sant än något annat. Men med ett bredare perspektiv är chansen större att man kommer närmare en verklighetsbeskrivning, vilket är ett första steg i ett förändringsarbete.
Jag rekommenderar diskussionen i Filosofiska rummet P1 (2010-03-07) om Genusperspektivet och forskningens frihet. Där diskuteras risken med att göra Genus-teori till en tvärvetenskap som ska förklara allt om allt.
Vad är dina tankar kring detta? Dela med dig och debattera nedan!
- – - – - – - – - – - – - -
Få ett e-post varje söndag med senaste inlägget.
Läs även vad andra skrivit om feminism, jämställdhet, genusperspektiv, patriarkat
August 16th, 2010 at 10:58
Intressant att läsa dina tankar om feminismen som inte är ett entydigt begrepp. I dagens feministiska debatt har frågorna blivit fler o komplexa.
När jag tänker på feminism tänker jag på den franska existentialismen Simone de Beauvoirs “Det andra könet” (1949) som blev en viktig inspirationskälla för många. Där la hon fram tesen “Man föds inte till kvinna, man blir det” o menade att könsrollerna är socialt konstruerade, inte medfödda, dvs en kvinna föds inte med specifikt kvinnliga egenskaper, utan de utvecklas genom samhällets värderingar o förväntningar.
De feministiska rörelserna i de västerländska länderna har varit framgångsrika,även om kampen för ett fritt samhälle där patriarkatet är avskaffat där män o kvinnor inte tvingas vara “rosa” eller “blå” utan fritt utveckla sina personligheter o förmåga inte är avslutad.
Till skillnad från ” likhetsfeminister” har andra riktningar mera betonat att kvinnoperspektivet kommer fram i olika sammanhang, alltså ett slags “särartsfeminism” Kvinnan ser världen annorlunda, tänker på ett annat sätt eller tolka ideologier annorlunda.
Inom religionens värld finns d tex en kristen feminism som läser Bibeln ur kvinnoperspektiv, muslimska kvinnor som vill ha en röst med i laget vid utformningen av islam o judiska kvinnor som samlas til gudtjänst med bönemantlar o Toraläsning.
Vad innebär det att vara kvinna? Är det ett biologiskt faktum eller en fråga om kultur och uppfostran???
Människan är ett mysterium, oåtkomlig för sitt eget tänkande, något vi aldrig kan få slutgiltig insikt i…… därför något heligt!
August 19th, 2010 at 10:41
I dagens samhälle föds vi in i olika roller. Det är väldigt få barn som får en helt neutral uppväxt, utan de allra flesta styrs in i sina fack manligt/kvinnligt från start. Inget fel med det utan ganska naturligt tycker jag. Felet ligger mycket i att kvinnan anses vara det svaga könet och måste hjälpas fram. Kvinnor är väl starka nog att slå sig fram, eller? Problemet med att kvinnor måste vara mycket “duktigare” än män för att nå chefspositioner o dyl. är självklart fel. Det borde naturligtvis bara vara kunskapen och förmågan att leda som ska vara aktuell. Kanske ska ansökningar ske utan namn, så kan både kvinnor och invandrare få en mer rättvis chans.
Men jag blir så trött på att vi hela tiden ser män och kvinnor som fiender till varandra och inte som ett team som behövs för att få nya generationer att växa upp med respekt för varandra oavsett kön.
Föräldraförsäkringen är något som berör mig i allra högsta grad. Vi har en enormt bra och generös föräldraförsäkring i Sverige. Problemet är att det finns önskemål om kvotering från röd sida. Galet!? Idag är den delad lika på båda föräldrarna och hur man delar är upp till varje familj. Det är väl så det ska vara. Valfrihet. Varför ska man på regeringsnivå besluta att man måste dela lika? För dem som vill det finns möjligheten och för andra är det fritt. Kommer man inte överens finns det familjerådgivning vilket jag anser vara ett bättre alternativ än kvotering.
Det är ingen kvinnofälla att vara hemma med sina barn, det är en enorm förmån som alla borde fundera mer över. Vill vi verkligen att kommunens förskolor/skolor ska vara de enda som fostrar våra barn från ett års ålder?
Att man får sämre pension för att man är hemma och vårdar vår framtid borde man däremot verkligen göra något åt!
August 19th, 2010 at 11:24
Karin for president! Skulle sossarna trots allt få igenom tvångskvoteringen finns det dock enkla sätt att komma runt. Genom att överlåta hela vårdnaden på ena föräldern tills dagarna är slut kan föräldrarna själv bestämma hur dagarna ska fördelas. Det finns nämligen inget som hindrar en att den ensamma vårdnadshavaren överlåter valfritt antal dagar på den andra föräldern eller annan närstående. Beklagligt bara om det ska komma att behövas.
August 19th, 2010 at 11:28
Mycket intressant, Karin. Kvoteringen av föräldrarförsäkringen är för mig kulmen av en fördumningsindustri som feminismen delvis(!) har blivit. Målet helgar medlen och den enda sanna verkligheten är så viktig att individens frihet över något privat som familjen ska få göra avkall för sakens skull.
Världen är oerhört komplex och vi är alla olika, men i vänsterns värld kan alla delas upp i klass och kön och lösningarna på problem de ser ska anpassas därefter.
För mig är feminismens arbete oerhört viktigt och behövs verkligen(kanske inte lika mycket i Sverige som i andra länder), därför tycker jag det är synd att den idag mer handlar om att utesluta, kvotera och gruppera än att förena.
August 28th, 2010 at 15:12
Jag tycker du har läst på för dåligt. Läs den där boken om socialkonstruktivism jag pratade om förra gången. I samma veva kan du läsa “På y-fronten intet nytt” som är skriven av en man i Malmö och som handlar om varför feminismen är lika viktig för män som för kvinnor (de du kallar “den andra” halvan av befolkningen).
Det finns flera bra böcker och artiklar jag kan tipsa om och som kan ge ett mer mångfacetterat perspektiv på feminism än det som (verkar) ligga till grund för din artikel. Intressant diskussion dock!
August 28th, 2010 at 15:25
Tack för din tankar, Ida-Sara. Jag vet att du tycker att jag har “läst på för dåligt.” Det kommer du anse tills jag har din syn på saken. Ge mig gärna lite feedback på vilka stycke som inte stämmer och vad dina sanningar säger om just den saken.
Jag läser också en del böcker, artiklar och lyssnar på diskussioner. De är dock kanske lite mer livsfilosofiska är populärkulturella.
Jag förkastar den delen av feminismen som degraderar kön till enbart social konstruktioner. Om vi skulle haft en total jämställdhet och kvinnor ändå som grupp skulle göra andra val än män hade “feminismen” sett detta som ett problem, det hade inte jag.
Jag säger: låt människor få vara som de är eller vill vara.
December 11th, 2010 at 11:30
Paulo Roberto ger sig in i debatten…
June 30th, 2011 at 20:07
Hej Jon.
Jag hittade din blogg först nu och skriver därför en del kommentarer på artiklar som du skrivit för flera månader sedan. Jag gillar dina åsikter och det ödmjuka men ändå tydliga sätt som du framför dem på. Gillar också att du är så öppen för andras åsikter och kommentarer. Här kommer några av mina när det gäller feminismen och då särskilt radikalfeminismens dilemman:
http://empatisten.blogspot.com/p/feminismen.html
July 3rd, 2011 at 19:03
Tack för dina tankar, Mats. Det var omfattande funderingar du hade i ämnet.
Eftersom texten var en kopia av ett inlägg från din egen blogg har jag valt att länka till den istället. Hoppas att det var okej.